Första julen

Julen närmade sig med stormsteg, och bara två dagar innan julafton fick vi beskedet om att Alex inte skulle få komma hem. Han var alldeles för svag och infektionskänslig för det. Så vi packade in i bilen och begav oss mot NUS hela familjen. Väl på sjukhuset kom personalen fram till attt Alex kunde få lämna sjukhuset i ett par timmar. Alex hade svårt för att ta sig upp i sängen, men han ville inte sitta i en rullstol. Rätt som det är viker sig benen på honom och han faller mot golvet. En 21-åring på 110 kg och 192 cm lång. Jag stod där och bara stirrade rakt ut, visste inte vad jag skulle göra. Jag kunde knappt hålla tillbaka tårarna. Två sjuksköterskor behövdes för att hjälpa honom upp. Han orkade inte bära sig själv efter tre månader i en sjukhussäng. Jag minns mig bara tänka "Är det såhär det ska se ut nu, livet? Vad har vi gjort för att förtjäna detta här, vad har Alex gjort för att behöva gå igenom det här?" Jag hade tagit hans plats utan att ens fundera. För jag tror att det absolut värsta som finns är att se någon du älskar lida, och du kan inte göra något för att underlätta smärtan. 
Julen blev av, annorlunda, men vi tog oss igenom det. Vi åkte till mormor, Alex åt en köttbulle och vi försökte göra det bästa av situationen helt enkelt. Några timmar senare skjutsade vi tillbaka Alex till sjukhuset. 
 
 
↑