alskadestorebror.blogg.se

 

Alltså. Jag säger det bara nu, dra åt helvete. På riktigt. Kryp ner i ett hål i marken bara och stanna där. Jag förstår att jag är komplicerad i allt det här, och det är inte lätt för mina nära att veta vilket humör jag är på från dag till dag. Saken är den att jag har den här ångesten i mig varenda dag, och jag har haft den känslan varenda dag i över 1,5 år. Så är det bara. Men tro det eller ej, ibland kan jag vara glad. Faktiskt så glad att folk som ser mig inte alls kan tänka sig att jag har den där hemska känslan längre in. Men jag väljer att fokusera på det bra just de dagarna, och ibland så känner jag att jag förtjänar att komma ut och tänka på annat. Jag känner inte att jag har det värre än någon annan som kanske mår dåligt över sitt jobb eller studier, för alla har olika problem i livet som kan kännas svåra att hantera, och jag skulle aldrig jämföra min situation med deras. Men det är så sjukt det här, jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Det är nästan som att en minoritet tror att Alex får sin cancerdiagnos, det gör ont i ett par månader och sen går det över. Nej, riktigt så är det inte. Känslan blir inte ens mildare. Den blir snarare värre. För varje dag som går är ännu en dag då Alex är sjuk. Jag har vant mig vid sjukhus, handsprit, trombocyter, CVK, CRP och allt vad det heter och finns. Men man vänjer sig aldrig vid att se någon man älskar i ett sånt här tillstånd. Det är bara tre veckor sedan jag satt i soffan med pappa och en läkare som säger att det inte är säkert att Alex skulle överleva de nästkommande dagarna. Ja, det var det han sa, från att tro att han var oslagbar så slog det mig hur grym och livsfarlig den här sjukdomen är. I en månad nu har jag sett Alex nedsövd, med andnöd, med respirator, med hög feber, njurar som håller på att lägga av, vaken med total förvirring, uppgiven och i tårar, och nu ligger han i en säng med en track i halsen, kan varken prata eller röra sig ordentligt. Och det här är alltså bara den senaste månaden, 1,5 år efter han fick sin diagnos. Så om det är så att jag bör vänja mig och sluta "dissa", säg mig gärna när den dagen kommer då jag slipper känna. För jag skulle älska att slippa oroa mig för om Alex puls slår som den ska eller inte. 

 

Jag skulle aldrig i hela mitt liv önska någon den här sjukdomen, eller att någon får stå vid sidan som anhörig till någon med cancer. Men till vissa människor så önskar jag bara att när de lägger sig på kvällen så ska de drömma en mardröm om att någon de älskar är i det här tillståndet som Alex och så många andra människor är i, och när de vaknar ska de vara så uppgivna och oroliga att de inte längre är säker på om det verkligen var bara en dröm. När de sedan insett att det bara var en dröm ska de veta att jag lever i den där mardrömmen varje dag. Varje dag vaknar jag med cancer i tankarna. Hur mår Alex idag? Hur ser hans blodvärden ut? Har trombocyterna stigit? Har CRPn sjunkit? Kan han prata idag? Äta? Dricka vatten? Jag glömmer bort mig själv väldigt, har så bråttom till sjukhuset på morgonen att jag glömmer både frukost, lunch och middag ibland. Jag har aldrig fått så många påminnelser på mina räkningar i mitt liv, för jag glömmer det helt enkelt. När hans liv står på paus så gör mitt det också. Så om jag känner att just idag ska jag göra något för mig själv, då får jag fan göra det med all rätt, och när jag inte vill så ska jag inte behöva försvara mig. 

 

Jag har vänner och familj i mitt liv som accepterar mig som jag är just nu. Jag kan skratta, vara glad och vilja hitta på saker. Och ibland stannar jag i min säng hela dagen, gråter, skriker och tycker att livet är skit och det är okej. Jag har all rätt i världen att vara antingen eller. Jag kämpar varje dag med att få dagen att gå och att hitta ljusglimtar, precis som jag alltid gjorde innan Alex blev sjuk. Sällan arg och negativ. Jag tänker inte sluta leta det positiva med livet. Alex kommer bli frisk en vacker dag, och jag vill att allt i hans liv ska serveras på ett silverfat då. Och jag vill känna att jag gjort allt jag kan, både för Alex och för mig, för att även mitt liv ska kunna fortsätta. Jag längtar varje dag, och kommer aldrig sluta tro att det är så det kommer sluta. Och jag kommer aldrig ångra att jag inte gick ut på krogen med tidigare nämnd person, eller att jag gick på hockey, eller att jag skrattade, eller att jag grät. 

 

Nu har jag fått avreagera mig lite och återgår till att vara glad över att haft mamma på besök i fem veckor, nästa vecka åker jag till Östersund en sväng och ikväll ska jag kolla på hockey på tv. Skrattade åt en rolig bild på instagram idag också. SKÄMS på mig, va? Egentligen vet jag inte ens hur jag orkade skriva allt det här, men bägaren rann över tillslut. Faktum är att det är tack och lov en minoritet av människor som inte har någon empati, jag har så otroligt många människor i mitt liv som alltid ställer upp, oavsett vad det gäller. Och tro det eller ej, men just idag så tycker jag att mitt liv är ganska bra ändå, just av den anledning att jag har fantastiska människor runt omkring mig.  Alex sjukdom är "bara" ett förjävligt gupp på vägen som vi kommer ta oss igenom.