Just hold tight, and soon you're gonna see your brighter day
Jag glömmer aldrig glädjen i ditt ansikte när du för första gången på tre månader lyckats ta dig upp för trappen till ditt rum. Han bara låg där i sin säng och log. Jag glömmer heller aldrig den dagen min då 10 år gamla lillebror frågade mig: "Angelica, vad heter Alex sjukdom?" Leukemi, svarade jag. "Kan man dö av det?".
Cancern har förstört mycket. Jag har inte varit mig själv det här året, jag har varit arg och jag har gömt mig. Jag har sårat människor när bägaren runnit över. Så jag säger som det är, det har varit ett pissdåligt år. "Jag mår bra" är lätt att säga helt enkelt. Inga följdfrågor. Men jag ska sluta ljuga hädanefter. Min bror har cancer, ja. Det är jobbigt, ja. Jag är rädd och orolig varje dag. Självklart. Cancer tar inte hänsyn till något, den gör som den vill. Ena dagen kan vara lugn medan den andra kan vara allvarlig, på samma sätt som jag kan skratta och må bra vissa dagar, och andra dagar vill jag bara ligga hemma och släppa all den här tyngden man bär på.
Men jag ska försöka vara glad idag, tänka positivt. Nöjd är jag inte förrän dagen Alex blir friskförklarad, men jag tar dagarna som de kommer.
Att flytta till Umeå är kanske det bästa jag gjort. En nystart för mig, samtidigt som den här staden alltid kommer vara staden som gör min bror frisk. Jag kände mig som hemma redan innan jag flyttade hit. Vi har en bit kvar, men snart har vi kommit halvvägs. Och jag kommer fortsätta vara med dig, in i det sista. Jag vet att du är less, men du har redan visat dig starkare än cancern. Fortsätt. Lev livet så normalt som det bara går, för den där dagen du bli friskförklarad så ska allt vara som vanligt, förutom att du är tusen gånger starkare, klokare, och livet kommer kännas mer värdefullt. Fan, jag är så jävla stolt över dig, det finns inga ord. Så stark.
