Första steget
Jag har velat fram och tillbaka en längre tid nu, bestämt mig och ångrat mig. På ett sätt är jag en väldigt öppen person. Jag vet vad jag varit med om och upplevt i mitt liv och det är inget jag skäms över. Men på något sätt vet jag att jag alltid förminskar det. Precis som att när någon frågar hur du mår och du svarar "bra", fast innerst inne skriker du. Jag tror också att jag varit lite rädd för det här. Det är ju som bekant väldigt tabubelagt att prata om psykisk ohälsa, sorg och smärta. Men jag har väl längst resans gång bestämt mig för att jag inte vill vara den som är rädd. Rädd för att säga sanningen. Jag har fått dessa kort, det har hänt redan. Och jag vet att det finns människor där ute som kanske gått igenom liknande saker, eller som kanske gör det just nu. Eller så är eran historia helt annorlunda från min, men det kanske ändå är skönt att veta att man inte är ensam. Ensam i att känna så fruktansvärt mycket. Så jag ger det här en chans nu, kanske visar det sig vara precis vad jag behöver för att kunna gå vidare, eller åtminstone ett steg i rätt riktning. För att det ska vara möjligt så har jag bestämt mig för att vara 100% ärlig här, och prata om saker som jag inte vågat säga förut. Jag ska sluta vara rädd för det nu, inte en dag för sent. I mitt nästa inlägg tar jag allt från början. Min historia.