Alltings början
Jag minns så väl hur jag kunde sitta på mitt rum och fundera på dessa sakerna. Hur jag hatade mig själv också för att jag inte riktigt visste varför jag tänkte på det. Jag hade föräldrar och syskon som älskade mig, många vänner, hade aldrig blivit utsatt för mobbning eller på något sätt känt mig osynlig. Men tankarna fanns ändå kvar. En kväll skrev jag ett brev som jag gömde under min kudde, ifall jag en dag skulle känna att det var dags. Ingen i min närhet visste om det här. De trodde nog att jag var så glad som jag låtsades vara. Jag började hålla på med dans, och levde som en vanlig ung tonåring. När andra skulle beskriva mig dök "Glad och positiv" ofta upp. Något som inte alls överensstämde med hur jag kände mig. Men på något sätt tog jag mig igenom det. För här sitter jag idag och pratar om det. Pratar öppet och offentligt om det jag aldrig vågat säga. Åren gick, jag började gymnasiet och dansade fortfarande, tränade mycket och hade mycket att göra helt enkelt. Mycket hade förändrats i min vardag, men jag mådde lika dåligt som jag alltid hade gjort och frustrationen över det blev bara större.
Men jag har alltid varit den som velat "fixa det själv". Jag ville inte söka hjälp, för jag trodde att jag skulle kunna fixa det själv. Jag trodde att jag på något sätt skulle kunna intala mig själv hur lyckligt lottad jag var över att ha fått det livet jag fått. Att jag skulle kunna övertyga mig själv om att jag inte alls mådde så dåligt som jag trodde. Men det funkar ju inte riktigt så. Jag tränade nästan fem timmar om dagen och utvecklade nästan ett beroende, en ätstörning kanske man kan säga. Jag läste på varenda inhållsförteckning av min mat för att undvika så mycket "onyttigheter" som möjligt. Onyttigheter för mig var nästan allt. Fett, kolhydrater, socker. Jag kunde hoppa över måltider och träna extra mycket, springa extra länge.
Men med tiden så blev saker ändå bättre. Jag tog studenten, hade precis fått jobb och skulle åka till Grekland. Jag hade slutat med dansen och den maniska träningen för att kunna fokusera på annat, och med det så försvann även kroppshetsen. Jag kan minnas att jag tänkte att lyckligare hade jag aldrig varit. Första gången på 18 år, av vad jag kunde minnas iallafall. Sommaren kom till ett slut, och ett nytt liv väntade. "Vuxenlivet" som man brukade kalla det. Jag hade bara jobbat en dag på mitt nya jobb efter att jag kommit hem från Grekland, och kände mig väl motiverad till att komma igång. Men en morgon, den 11e september 2013 så sitter jag på mitt rum och hör min bror och mamma prata utanför. Alex hade haft feber i nästan en vecka, och han hade upptäckt konstiga prickar på kroppen. "Mamma, jag tror jag fått blodförgiftning" säger han efter att ha googlat på sina utslag. Han ringer därefter till 1177 som råder honom att åka in på vårdcentralen så fort som möjligt för att kolla upp det. Sagt och gjort så får han en tid på vårdcentralen, och de åker in. Jag skulle börja jobba klockan 16, och mamma och Alex hinner hem igen innan jag åkt. Alex går upp på sitt rum och mamma kommer in i vardagsrummet med tårar i ögonen. Jag frågar vad som hänt, hon svarar "Jag vet inte. Vi har fått en tid på akuten kl 18". Akuten?
Strax innan jag ska gå så sätter sig Alex i soffan mitt emot mig, och jag minns hur jag sneglar på honom. Han ser blå ut i huden och ögonen ser ihopsjunkta ut. Jag minns att jag tänker att han nästan såg döende ut. Som att han höll på att falla i bitar.
Jag börjar gå mot jobbet, en 7 km promenad. Men jag tyckte om att gå. Bara lyssna på musik och vara i min egna lilla värld. Till slut kom tårarna, och jag tänkte "Tänk om han har cancer". Bara för att jag visste att det finns inget värre besked. Vad det än är som är felet så är det inte värre än cancer.
Så väntade sex timmars jobb på restaurangen, och kl 22:00 var det dags att åka hem. När jag gå in i omklädningsrummet så har jag ett missat samtal från Alex. Jag tänkte att han säkert ville ringa och säga att han och mamma hämtar mig på jobbet så jag slipper ta bussen. Jag går ut ur restaurangen och letar efter bilen men ser ingen. Så jag ringer upp Alex två gånger men kommer båda gångerna till röstbrevlådan. Han skickar kort därefter ett sms "Kan inte prata just nu, ring mamma". Jag börjar gå mot busshållsplatsen samtidigt som jag ringer mamma. Hon svarar, och jag hör direkt att någonting är fel. Hon låter ledsen. Jag frågar lite irriterat "Vad är det?!". Så kom de. De där tre orden jag aldrig någonsin trodde att jag skulle få höra. "Alex har cancer. Han sitter på ett flyg till Umeå". I den stunden tänkte jag att min bror var död. Det kändes som att min mamma precis ringt mig och sagt att min bror var död.
Och där började det. Alltings början.
