Hemvändaren
Efter den dagen känns mycket suddigt. Efter ca två och en halv vecka var jag tillbaka på jobbet, och jobbade så mycket jag bara kunde. Vi pendlade mellan Umeå och Östersund varje vecka. Nästa gång jag kom upp hade Alex rakat av sig håret, gången efter det hade han tappat det lilla stubbet han hade, och så småningom så var han så svullen av kortison och allt annat man stoppade i honom att jag knappt kände igen honom. Han hade många besvär, jag minns specifikt att han hade så mycket sår i munnen och halsen att han ett tag inte kunde äta fast föda.
Men en dag i november, efter ca 90 dagar på sjukhuset i Umeå, så fick han komma hem. Mamma hade styrt upp tre-rätters-middag och bäddat för honom i soffan, så han slapp kämpa sig upp för trappen till sitt rum. Alex hade förändrats ganska mycket under de här månaderna, och inte bara till utseendet. Han hade inte längre det där gnistrande ögonen och stora leendet. Han hade blivit utbytt, till någon argare person. Jag klandrar honom absolut inte, jag kommer aldrig kunna föreställa mig vad han kände. Men det var så otroligt kämpigt. Jag vet att cancer är en hemsk sjukdom och det är mycket man går igenom som patient. Men jag hade på något sätt inbillat mig att det skulle bli annorlunda för oss, med tanke på vem Alex var som person. Men så blev det inte. Jag minns hur noggrann mamma hade varit med att skala gurkskivorna (för att förhindra infektion) och gjort allt så perfekt. Vi satte oss vid matbordet, och efter två-tre tuggor sprang Alex till toaletten för att spy.
Alex fick vara hemma i två dagar, sen kom taxin och hämtade honom och han åkte ensam upp till Umeå igen.
Men en dag i november, efter ca 90 dagar på sjukhuset i Umeå, så fick han komma hem. Mamma hade styrt upp tre-rätters-middag och bäddat för honom i soffan, så han slapp kämpa sig upp för trappen till sitt rum. Alex hade förändrats ganska mycket under de här månaderna, och inte bara till utseendet. Han hade inte längre det där gnistrande ögonen och stora leendet. Han hade blivit utbytt, till någon argare person. Jag klandrar honom absolut inte, jag kommer aldrig kunna föreställa mig vad han kände. Men det var så otroligt kämpigt. Jag vet att cancer är en hemsk sjukdom och det är mycket man går igenom som patient. Men jag hade på något sätt inbillat mig att det skulle bli annorlunda för oss, med tanke på vem Alex var som person. Men så blev det inte. Jag minns hur noggrann mamma hade varit med att skala gurkskivorna (för att förhindra infektion) och gjort allt så perfekt. Vi satte oss vid matbordet, och efter två-tre tuggor sprang Alex till toaletten för att spy.
Alex fick vara hemma i två dagar, sen kom taxin och hämtade honom och han åkte ensam upp till Umeå igen.
